Ett språklöst land

Bengt Pohjanen kommer till världen i ett språklöst land. Det är 1944 och det är Tornedalen.  Utanför rikets gränser är det krig, innanför landets nordliga gränser munhuggs kommunister och revisionister. Torneälven utgör gränsen till Finland. Medan jag lyssnar inser jag hur lite jag vet om det nordligaste och dess historia  i det land jag lever i. Varför förbannar till exempel pojken Pänkti  Per-Albin för att de inte får ett beredskapspörte. Smugglarkungens son handlar om så mycket mer än bokens titel. Den handlar förstås om læstadianismen, om ickespråket tornedalsfinskan, om att leva så nära finska och ryska gränsen under krigstid.

Det som förundrar mig är att Bengt Pohjanen, med sitt ickespråk och det kärva klimat som rådde under hans barndom och uppväxt, ändå blivit en språkets mästare. Han har, och nu måste jag gå till Wikipedia, skrivit libretton, romaner, dikter, dramatik, facklitteratur samtidigt som han utbildat sig till präst, till filosofie doktor i finska och mycket mer. Allt detta och mer därtill har inte gått spårlöst förbi, han har fått ett stort antal priser och utmärkelser för det han gjort.

Jag är född utan språk

Jag är född utan språk
stumt navlad
av en språklös barnmorska

Jag är uppväxt vid gränsen
i korseld mellan två språk
som piskat min tunga
till stumhet

de återstående verserna hittar du här

Jag är mycket fascinerad av Bengt Pohjanen!