Bästa tiden är nu, eller snart

Fast tvärtom, alltså värsta. Men som rubrik vänder jag på det för att slippa en trist överskrift. Kan man kåsera i moll? Om inte, bestämmer jag att det från och med nu är möjligt.

Vi är många som drabbas av så kallade årstidsdepressioner. Vissa drabbas inte lika hårt som andra som får ett rent helvete. Jag tror jag befinner mig någonstans i mitten av denna skala. 

När jag i mitten på 1970-talet jobbade på Ulleråkers sjukhus i Uppsala såg jag deprimerade som var helt paralyserade. De kunde stanna mitt i en rörelse och bli stående där oförmögna att göra något åt det. Då är det illa! Vad är det som händer i kroppen och just då, oavsett om det är vår, vinter eller höst eller när som helst. Kemiska substanser som rinner trögt i för tillfället klena transmittorer, genom rostiga synapser och membraner.  Melatonin, serotonin och säkert lite annat också som inte vill utan trotsar och sätter sig på tvären.

Ricardo Ponce

I många, många år blev jag lika överraskad varje gång det hände, dagarna runt månadsskiftet januari och februari. På senare år har jag nästan väntat på den, alltså inte som en uppfyllande profetia, utan mer att jaha, då är det väl dags då. Och det har inte hjälpt att försöka lura den, forcera bort den, för då har den bara låtit vänta på sig, som ett evigt faktum jag inte kan komma förbi, och slukat mig. Man kan inte dunka sig själv i ryggen och säga ryck upp dig lika lite som man med tankens kraft kan tvinga bort en diabetes eller något annat, såvida man inte är en indisk yogi/guru som menar att det går.

Förra året vid den här tiden hade jag valpar och städade på halvtid. Och hoppades då att jag skulle ha så mycket att göra att depressionen inte skulle få chans - det slutade med en ände av försträckelse.

Det är bara att hoppas att, när det är dags, man klarar av att sticka räta och aviga och räta och aviga, och blogga. För det tycker jag är så roligt. Lika roligt som det är att använda stickor och garn och nål och tråd lika roligt är det att vrida och vända på orden. Det är bara att hoppas  att sinnesstämningen och med den den förlamande stumheten inte omöjliggör skapandet.

Men allt har ju sin tid. Ett, tu, tre säger hon käckt, är det VÅR och dags att börja husera på uteplatsen med allt vad det innebär. 

För övrigt: 

Mycket röda lappar så här års. Rea kallas det.

Diskstället blev ett kokboksställ från Å som får bli ett bordsstaffli!

Muggarna från I är utsökta för såväl kaffe som te!