Skrik och skrän och annat smått och gott!

När trutar, måsar och tärnor far runt på hustaken och på gräsmattorna i sin parningslek är det baske mig ingen skönsång. 

Bildkälla

SKRÄN är verkligen rätta ordet! Häromdagen höll tre trutar till alldeles utanför mitt och det lät då som någon slaktade en gris eller två. 

Bildkälla

Att bo i ett fiskeläge måste väl ändå kräva ett lager öronproppar, eller kan man någonsin vänja sig!

Men i skogen kvittras det! Och grönt är det, grönt så in i vassen. Ingen tvekan om vilken årstiden är. 

Bildkälla

Jag cyklar på stigar medan de flesta fortfarande ligger och snusar i sina sängar. Mika springer intill (nästan). Det luktar mossa och mull, men inte som på hösten utan på ett annat vis. Och tidiga morgonsolen lyser från en blå himmel.

Snart har jag lyssnat klart på Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet, som innehåller böckerna Guds barmhärtighet, Sista rompan och slutligen Skraplotter. 

I veckor har jag levt med tre generationer vars liv i huvudsak utspelar sig i nordvästra Jämtland. De böckerna både doftar och luktar - Brunkulla och Smörbollar, kaffe och såpa liksom smuts, fattigdom och gammalt snus. Åh, vad jag kommer att sakna dom. Kerstin Ekman kan verkligen berätta och beröra och gripa tag i och jag drar en djup suck av vemod.

Så nu måste jag läsa om (men det blir nog ”te å lyssne”  som de kanske skulle sagt i Svartvattnet) Händelser vid vatten. Det känns som  det förflutit många år sedan jag slukade den med all dess ekmanska innehåll.   

Visst blir vantarna finare efter en varsam tvål- och vattenbehandling. Nu ska det till att broderas. Frågan är vad!

 

TJO!