28 maj 2012

Drömmar av silver...

Drömmar av silver, drömmar av guld. Så sjöng Bertill Boo långt innan jag ens var påtänkt. 


Men titeln är tidlös, alla när vi drömmar av silver och guld. Små drömmar, stora drömmar, utopiska drömmar,  av silver och guld.
 





Som barn hade de flesta, i alla fall, flickorna, sådana där kamratböcker eller vad de nu kallades för. Där skulle man skriva in diverse upplysningar om ens unga jag. Bland annat om vad man ville bli när man blev stor. Flygvärdinna och hårfrisörska dominerade hos flickorna, killarna ville bli pilot eller lokförare. Så såg det i alla fall ut i ett litet småländsk samhälle så där i brytningen mellan 50- och 60-tal. Men inte visste jag vad jag ville bli, jag bara hittade på något för att den prickade raden inte skulle gapa tom. Eftersom jag så fort det var möjligt drog bort för att ytterst sällan återvända, vet jag inte hur många av drömmarna som gick i uppfyllelse.

Jag tror inte att någon blev vare sig pilot eller flygvärdinna, däremot brevbärare, undersköterska, svetsare och dagmamma, kanske sjukgymnast som var väldigt fint. Gravitationen kommer också från nedärvda sociala mönster som man inte bryter i ett huj. Eller så var det i alla fall då, förhoppningsvis ser det annorlunda ut idag även om jag tvivlar.

Det var först när jag blev betydligt äldre som jag trodde mig veta vad jag ville bli när jag blev stor. Men jag blev varken veterinär eller journalist, betygen räckte inte till, jag var så nära men det räckte inte. Istället blev jag en hoppjerka på arbetsmarknaden och det är inte fel det heller, men de många bäckarna små blev aldrig till någon riktigt stor å. Kan lite om mycket men inte mycket om lite, inte tillräckligt. Och så kom en elakartad leukemi och annekterade min kropp och allt gick åt skogen, alla planer gick i stöpet. Och här sitter man nu och kan inget annat!  Vojne, vojne, vojne!  Och fortsätter drömma om silver och guld!

Visst kan man bo här och vakna med denna utsikt varje morgon. Följa årstiderna och naturens skiftningar över tid. 

Bildkälla
 Men varför ska det gå en trafikerad väg mellan huset och sjön. Så jädrans dumt! 

Ändan är ur. Det blå lin-linnet är klart! Det andra ska repas upp och stickas om.

Blodfingerörten ville inte förra sommaren, nu är den på hugget! 
Visst kommer den att blomma när det är dags!
Det här tror jag är en Revsuga, som är en marktäckare.

Och den här damen med namnet Mika blommar året runt.

2 kommentarer:

  1. Ja tänk det enda jag hållit av mina ungdomslöften var att aldrig gifta mig med en bonde och inte bo kvar på gården....nästan så jag ångrar det emellanåt .... eller??
    Att bli lärare var en vision jag hade, men jag liksom inte orkade plugga så många år för det utan började jobba. Är också en sådan där som kan litet om mycket och jag tror mig ha "överlevt" den krassa arbetsmarknaden på grund av det.
    de båda blomsterväxterna har jag men Mika finns bara hos dig ;-))

    ja jistarns Bertill Boo och så tänker jag direkt Yngve Stor ;-)

    SvaraRadera
  2. Instämmer i att alla planer gått i stöpet:( men man får försöka skapa nya planer, kortvariga, mer inuetplaner.
    Då väntar du på nästa värmebölja då så du kan använda dina linnen.

    SvaraRadera