Under kristallkronorna

Rörmokaren av Viggo Cavling handlar om Stureplan, om Rosenbad, om tre män i 30-årsåldern som lärde känna varann på Sigtuna Läroverk. Mårten har blivit ”rörmokare”,  Gabriel börsmäklare och Adam journalist. Deras vänskap prövas när de trasslar in sig i  olagligheter. 

Vissa jämförelser kan göras med Ers Majestäts Olycklige Kurt. Livsstilen som ett signum på vem man är är lika viktig i båda romanerna. De styrande i landet, de med makt spelar roll. Rörmokaren har ett större litterärt värde på så sätt att Viggo Cavling förmänskligar figurerna i romanen, de blir till kött och blod och det går att förhålla sig till dom vilket kan vara svårt i boken om Kurt Haijby.

En gång i tiden tassade jag i utmarkerna av en del av den värld som beskrivs i Rörmokaren. Tack och lov blev besöket kort, jag kände mig aldrig hemma. VIP-rum, tjusiga funkisvillor och flotta bilar på Stora Essingen lockade inte det minsta. Vad gör jag här var den ideliga frågan så länge sejouren varade.

Mitt i denna till ytan lyxiga värld blev jag bjuden på kokt korv med bröd. Där satt man i en magnifik möbel med fötterna på en tjock persisk matta under en pampig kristallkrona och tittade ut genom stora panoramafönster mot glittrande Mälarvatten - med en kokt korv i handen.

Värdinnan som helst poserade i minkpäls även inomhus, frågade om vi ville ha något att äta. Självklart, det tog vi ju för givet när vi bjöds in. Hon lämnade salongen och var borta en stund. Magen knorrade av hunger. In kommer hon med korv och bröd på papperstallrikar, en tub senap och en flaska ketchup. Det var vad som bjöds. Och det är alldeles sant! Arma människor! 

Det kostar på att vara fin! Pinsamt, pinsamt, pinsamt! Ja,  vad tusan gjorde jag där?

När människovärdet står i förhållande till de yttre attributen är det illa! Men så är det ju, så har det alltid varit. Egenvärdet väger lätt hos vissa och måste kompenseras.

Vysotskij skriver i en av sina sånger ungefär så här:  ”ryssarna har putsat på sina kupoler för att Gud ska se på dom ofta”. Men människorna i ovan nämnda böcker putsar och gnider för att få en upphöjd plats här och nu.

För övrigt gick det ett rykte några år senare, mannen i stora funkisvillan på Essingen hade fått en ståplats i Nybroviken. Så dikt och verklighet står varann nära ibland!