7 december 2013

Blandat

 Hos frissan:

- Är du i början eller i slutet?
- Det slutar visst aldrig...
- Nej, mina kunder säger det.
- Vad skönt att veta, trots allt. Jag menar, då är jag väl som jag ska...

- Oroa dig inte!

Men man blir ju inte piggare för det, trösten är bara tillfälllig.



När jag läser/lyssnar på en bok jag borde tycka vara bra men känner mig besviken, kollar jag upp vad andra tycker. Och det brukar stämma med andras åsikter, men inte denna gången. Arne Dahls Blindbock får mycket beröm men jag fick verkligen kämpa mig igenom den. Så det kan bli! Kanske beror det på fleraveckorsförkylningen - man är liksom inte i form. Kanske beror det på att jag inte är så där våldsamt förtjust i Johan Rabeus som uppläsare, det blir så förbaskat teatralt.

Hur som helst, Viskleken och Hela havet stormar var bra mycket bättre. Jag tänker som så att Arne Dahl (Jan Arnald) skriver deckare för att det säljer men är egentligen mycket bättre än så. Och när man ska mixa en kriminalhistoria med modern prosa och samtidigt kritisera världsläget kan det bli lite tungrott, det blir bara för mycket. Ja, så var det jag kände det, det är bara för mycket. Ändå måste man ju fortsätta läsa/lyssna, man kan ju inte bara lämna en Arne Dahl mitt i liksom. Dessutom slutar berättelsen där en annan måste ta vid, så fortsättning följer...

Den franska filmen Amour är i motsats till Blindbock (inte för att man ska jämföra men i alla fall) helt avskalad och fokuserar på två personer i en lägenhet. Georges och Anne är ett gammalt par som lever ett stillsamt liv. De har levt ett långt liv tillsammans, i kärlek och i respekt för varandra. 

Plötsligt en dag händer något som slår sönder deras vardag. En händelse som inte på något sätt är unik för människor i deras ålder. Skildringen av de två är så varsam och ömsint. Jag är mycket förtjust i de långa tagningarna där det till ytan inte händer så mycket men där det ändå ”sägs” desto mer. Just det kännetecknar ofta europeisk film, tror jag att jag vågar säga. Amour är en fantastiskt fin film om livet så det kan te sig eller till slut bli!

Ny dator innebär att jag kan sitta vid den i lugn och ro utan att bara vänta på att fläkten ska sätta i gång och tjuta. 



Jag märker att jag fortfarande sitter och väntar på det omisskännliga ljudet, men det kommer inte. Fantastiskt! Bilar ska liksom bara rulla liksom datorer bara ska fungera. Basta! 

Det verkar som jag snutit bort all sticklust, men några raggsockor blir det, för stora fötter.

2 kommentarer:

  1. Elände med förkylningar så här års! De tar ju som sagt aldrig slut.
    Får nog testa den där senaste Arne Dahl, har missat att den kommit ut!?!
    Här har mössor och vantar kommit fram, samt täckena till hundarna! Jisses vad det har blåst och snöslaskat. Men det är ju vinter......
    Ha en fin andra advent!

    SvaraRadera
  2. Ja, se den förkylningen är inte att leka med. Håller på att komma ut på rätt sida av den. Hoppas jag...
    Önskar dig och dina fyrbenta vänner allt gott!

    SvaraRadera