23 februari 2014

Spår och Spår

Som bokslukare upptäcker man vilken variation det finns; lättsamt, tungt, enkelt, komplext, mindre krävande, mycket krävande. Litteratur som är spännande, intressant, självutlämnande, självupplevd, ren fiktion, dokumentär, med humor, på största allvar, tankeväckande, upplysande och mycket mycket mer.
Få är ändå de böcker som sätter djupa sår i läsaren, tror jag utifrån egen erfarenhet. Vissa böcker sätter spår för att man befinner sig i ett visst stadie i livet relaterat till där och då. Jag har läst om ett par sådana och kunde, när jag läste dem en andra gång, inte riktigt förstå vad det var för särskilt med just dom.
Andra böcker sätter spår som inte är förenliga med en viss tid utan bara gräver sig in under huden och tar en med en kraft man inte rår på. SPÅR av Lena Sundström är en sådan. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (kom ut 1902) är också en sådan. Det båda böckerna har gemensamt (förstås med många andra) är den totala utsattheten och förnedringen av människor som på något sätt inte anses ingå i det vi kallar civilisation.

Mörkrets hjärta beskriver en resa utmed Kongo-floden under belgiska Leopold II välde. Joseph Conrad som själv gjorde resan ville inte tro sina ögon; vad den vite mannen gjorde i det koloniserade Afrika. Det sägs att han aldrig blev sig lik efter den resan. Sven Lindqvist skrev 90 år senare boken Döda varenda djävul, som jag tycker borde användas som lärobok i skolan, och titeln tog han just ur Mörkrets hjärta. 

Lena Sundström skriver om en annan slags kolonialism, den som uppstod efter 11 september 2001. Då USA och CIA tar på sig härskarrollen i jakten på alla med arabiskt, nordafrikanskt utseende, på alla som på minsta sätt kan misstänkliggöras som terrorister och som hålls fängslade under vidriga omständigheter och torteras utan rättegång. Allt strider mot mänskliga rättigheter, men vad gör det? Är du inte med oss är du mot oss - och då jävlar! Och andra länder spelar med, så även Sverige!
Spår sätter spår, djupa spår i mig. Orden blir till meningar, till stycken, sida upp och sida ner, blir till kapitel och jag våndas och jag våndas och jag våndas. Och då sitter jag här med en troskyldig naivitet i min trygga lilla lägenhet, i mitt trygga lilla bostadsområde, i mitt trygga (???) lilla land. Spår kommer alltid att följa mig, resten av livet. Några CD-skivor kvar att ta del av!

                                                                                                                                                                    Inga tjolahopp den här gången!

2 kommentarer:

  1. För länge sedan slutade jag titta på tv nyheter för jag klarade inte av alla närbilder på lidande människor. Jag fick mardrömmar. Tyvärr har jag livlig fantasi och märkte att många böcker också gav mig mardrömmar. Ibland är det värt det - om böckerna är baserade på verkligheten. Då ska man inte blunda. Jag började läsa en bok för några år sedan om en pojke som överlevde folkmordet i Rwanda. Den boken ligger nere nu tills jag känner att jag orkar läsa klart. Fruktansvärd läsning men läsvärd.

    SvaraRadera
  2. Nödvändiga böcker, men jag blir så upprört djupt ledsen och tappar tilltron till människans goda krafter som inte verkar rå över de onda krafterna i världen. Märkligt på något sätt!

    SvaraRadera