Mera Elin Wägner

Jag är verkligen imponerad av denna kvinna, 

och jag tänker, så lite hon har uppmärksammats.

Elin Wägner 1882-1949

Efter första världskrigets slut ockuperade Frankrike och Belgien Rehnlandet, som var lagt i ruiner. Det begicks våldsdåd mot dess tyska befolkning. Övergrepp och trakasserier i fredstid skedde utan att ententens länder reagerade eller gjorde något konkret åt saken.

Elin Wägner menade att det är de neutrala ländernas plikt att göra något. Hon får i uppdrag att som stadsbud resa runt och tala om saken för att förbättra situationen i det ockuperade Rhenlandet. 

Kvinnorna i de krigsdrabbade länderna är nedbrutna, sargade av flera års krig, av hunger, våld, död - man kan inte begära att de ska engagera sig. Elin Wägner förstår att de är alltför utsatta för att ställa sig över begrepp som vän eller fiende. 

Man kom till en krigsskådeplats fast utan kulor och blod, skriver hon om Rhenlandet. Det var en het mark där fransmän och belgare, engelsmän och amerikaner gick omkring som segrare bland ett besegrat folk. Segrade och besegrade, dessa var inte mogna att umgås med varann under de former ockupationen skapade. De hatade och pinade varann. 

Elin Wägner skriver vidare: För oss svenskar stod det klart att ockupationen var ett hinder för Europas tillfrisknande och en fara för framtiden, ty här lades upp det folkhat som blir ammunition i kommande krig. 

Elin Wägner vill få till stånd en representativ undersökningskommission och för detta ändamålet reser hon till England. Fredsarbetet behövde ett neutralt statsbud! Men det visade sig att engelsmännen var ganska ointresserade, eller snarare fullt upptagna med konflikter på Irland, med kolstrejk och risk för storstrejk. 

Efter fyra veckor stod stadsbudet där med sitt uppdrag fortfarande i sin hand, ty ingen hade tagit emot det. 

Men hon fick i alla fall tillstånd en konferens med bland andra den engelska sektionen av Kvinnornas förbund för fred och frihet. Men Elin Wägner fick nej när hon bad representanter att skicka ner en rapportör till Rhenlandet före konferensen (det var tydligen för mycket begärt, krigsåren var ännu allt för färska, man ville inte möta sina fiender).

Konferensen ägde i alla fall rum i London den 8 juni 1921. Man uttalade sig om att ockupationen borde dras tillbaka och man uttalade sin övertygelse om att tyskarna utan denna press och börda skulle vilja hjälpa till med att bygga upp de förstörda delarna. En kommitté tillsattes för att få Nationernas Förbund att ta upp frågan och för att skicka dit en undersökningsdelegation. 

Det var ännu långt till Locarno, men stadsbudet hade gjort sin tjänst, skriver Elin Wägner.

Locarno-fördraget 1925, se Wikipedia
Genom avtalet påskyndades utrymningen av det ockuperade Rhenlandet genom att det förklarades för demilitariserad zon.