2 januari 2015

Tankar för dagen, om det där med "ödet"

(jag skulle städa bort julen, men under hundpromenaden började jag fundera lite)

Jag tänkte på det där med "ödet", något som är förutbestämt och bygger på att det finns någon slags världsordning där någon/några har försynen/tillsynen över denna ordning. Alltså, någon/några som har en otrolig makt att bestämma över människors ve och väl.
Visst var det nornorna som spann livets trådar under Yggdrasil? Hos de gamla grekerna hette de något annat. Sedan kom monoteismen och den allsmäktige blev den som spann livets trådar eftersom människor själva inte var i stånd till det, eller… 

Alla människor (kanske varelser överhuvudtaget) är förutbestämda på något sätt, predestinerade som det så vackert heter. I den hinduiska läran kan människan i alla fall forma sitt nästa liv genom handlingar, det tycker jag är den mest sympatiska tanken av alla religioners tankar eftersom den på något sätt är demokratisk och omfattar alla människors liv och gärningar. 

Att jag sitter här, där jag sitter, är förutbestämt. Att du sitter där du sitter är också förutbestämt. Det skulle väl kunna vara okej om det bara gällde världsordningen hos människor som lever ett gott liv, det vill säga vi som har tak över huvudet, mat för dagen, känner oss trygga och inte behöver oroa oss för att dö av kyla, svält, övergrepp, tortyr. 

Men när vi kommer till den bistra sanningen att det finns ett stort lidande i världen som drabbar människor som "inte gjort sig förtjänta" av detta lidande, då blir jag rent ut sagt förbannad när jag hör ”flummare” prata om högre makter som styr våra liv. Jag tycker det blir något både patetiskt och korkat över dessa människor och framför allt när de försvarar sin tro på ödet, det blinda ödet, oavsett vilken varelse som än har det i sin hand.

Om det händer något hemskt i ens liv, något som man kanske till och med har en viss skuld till, kan man alltid skylla på ödet. Sorry, skyll inte på mig, det var ödet! Om det händer något riktigt positivt i ens liv, ropar man hellre Yeeeeah, sådan tur jag har.  Alltså, ibland eller mer eller mindre ofta behöver man något/någon att skylla på. Särskilt när det går snett, då är det jädrans bra att kunna skylla på ödet. Så enkelt, man behöver inte fundera en sekund på varför det som hände hände, för det var ju ödet. Ett passivt förhållningssätt som fråntar människan ett eget ansvar, om man ska hårddra det hela.

Usch, så trött jag blir! Och varför då skriva om detta som gör mig ganska upprörd? Eller, varför inte?

Jag tänker på Lars Gustafssons fina text i ”En biodlares död”

Ungefär som en liten spindel kan sova i ett hörn av det nät han har byggt, så sov Gud i tjugo miljoner år i ett avlägset hörn i universum. Det var i en mycket galaxtomt område, ingenting störde henne. Hon svävade som en jättelik klockmagnet tretton parsec i genomskärning, underbar att se med sina ständigt skiftande rosa och gröna och djupblå färgtoner. 
_________________________

Och så plötsligt vaknade hon och kom på att hon hade människornas öde i sina händer. Jippi!

Jag tror på slumpen, jag tror på orsak och verkan, jag tror att människans hjärna som bestämmer vägval och annat är mycket mer komplicerat än vi någonsin kan föreställa oss. Och kanske är det just därför som så många människan måste hitta på eller tro på en massa konstigheter för att ”förstå”. Jag tror att livet består av en oändlig mängd vägar som ser olika ut beroende på var vi befinner oss i tid och rum. Ibland är det lätt att välja det vi tror är rätt, ibland svårt, men oavsett resultatet gör vi det av egen kraft.
Inte tusan var det nornorna under Yggdrasil eller någon allsmäktig som gav mig leukemi och inte heller var det någon av dessa som gav mig livet tillbaka. Inte tror jag att miljontals judar förintades under andra världskriget för att någon gudomlig varelse höll deras öde i sina händer. Inte tror jag att ryska revolutionen och börskraschen på Wall street som förändrade miljoner människors liv var förutbestämt av någon hög eterisk dignitet. Nej, för mig var det ett resultat av varierade betingelser av krass natur som fick förödande verkan. Så tror jag också om en av dagens stora katastrofer, kriget i Syrien. 

Jag kanske är alldeles för trubbig i mina tankegånger, alltså inte ett skvatt förfinad. För vore jag det, kanske jag skulle förstå det där med ödets förutbestämdhet. Jag kanske ännu, trots mina 62 år, inte nått de andliga höjderna, det öppna sinne som krävs för att förstå sådana där himmelska (eller vad de nu är) fenomen. 
Aristoteles, den gamle tänkaren och vetenskapsmannen, skulle förmodligen (om han levde idag) använda mig som ett typexempel, som ett studieobjekt för hans syn på kvinnan som var fjättrad till jord och för dum för att nå de himmelska sfärerna där sanningen uppenbarade sig. 

Den franske antropologen Le Bon lär ha sagt så sent som i slutet av 1800-talet att kvinnors hjärnor är mycket små och påminner mer om vildar än om civiliserade män. Skulle det dock dyka upp en intelligent kvinna har hon förmodligen två huvuden och då är hon ett missfoster.  

Bäst jag tittar mig i spegeln!

Nota Bene: Glöm inte att alla våra kyrkofäder och andra digniteter i de högre disciplinerna som i mångt och mycket ligger till grund för dagens tankar, har varit män! 





4 kommentarer:

  1. Men tack och lov att du inte tror på "ödet" eller vad-det-nu-skulle-vara-som-styr-våra-liv. Blev litet förskräckt där ett tag tills jag kom till stycke fem DÅ pustade jag ut....att så fel kan jag väl inte ha haft om dig. ;-))

    God fortsättning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänkte att jag skulle skrämmas lite, men jag har nog två huvuden :-)
      God fortsättning du också!
      (har förresten börjat måla lite, men det blir inte som jag vill, jag fattar inte att träning ger färdighet, tror att det ska bli som jag vill med en gång - ibland har jag bara ett huvud)

      Radera
    2. Fniss - nog skrämdes du allt.

      Jodu två huvuden har man (jag) ofta.....det där med att träning ger färdighet och att det inte är så "farligt" att göra om har jag kommit på nu först när det gäller stickning - ha ha ha. Numera river jag gladeligen upp när jag inte är nöjd utan att bli så förskräckligt deppat besviken ledsen utan gör om och gör rätt och känner mig därefter förskräckligt nöjd :-)))

      Vi ska ta tag i det där när jag kommer farande med alla attiraljerna, men träna litet med att försöka att inte ha en färdig bild "i skallen" när du börjar. Det är himla svårt ska du veta den där konsten med att "bara måla på", göra om och dra ifrån och lägga till och måla över.
      Tror att din lägenhet kommer att bli full när jag dyker upp som gumman ur lådan! Ha ha ha....

      Ikväll ska jag fröjda mig med en väninna och se Klungan på Södra Teatern. Innan dess blir det en bit god mat och ett och annat glas vin, men jag gruvar mig att ge mig iväg ut i blåsten. Det är allt bra skönt att sitta här i stugvärmen och sticka!
      Lev väl!

      Radera
  2. Tack för din fina kommentar....jo det är sonhustrun som ska få den. Jag har stickat, provat, repat upp, stickat om och jag vet inte vad och äntligen är både hon och jag nöjd. Det gäller att ligga på plus hos sonhustrur - ha ha ha!

    SvaraRadera